VÄLKOMMEN TILL VALLA-VÄDER
Valla-Väder startade officiellt 1 juli 1959.
Redan tidigare hade jag gjort en hel del väderobservationer,
men i och med att jag köpte ett par "meteorologiska
termometrar"
hos Clas Ohlson och byggde en egen termometerbur
fanns förutsättningar för mer kontinuerliga observationer.
Mitt stora väderintresse hade funnits ända
sedan tidig barndom. Detta intresse berodde i sin tur
på att jag tidigt var mycket åskrädd
och började intressera mig för moln och väderraporter.
Den 1:a september 1973 anslöts Valla-Väder till SMHI som nederbördsstation
och fr.o.m. 1:a januari 1980 blev Valla-Väder en klimatstation med avläsningar
tre gånger per dygn.
Från och med 1:a mars 2006 rapporterar Valla-Väder också direkt till
SMHI två gånger per dygn.
Numera tillhör Valla-Väder de mest välutrustade stationerna i
Sverige.
Eftersom vädret är min hobby, ligger det nära till hands att även
tillverkning av instrument blir en hobby.
Jag har under 50 år funderat, konstruerat och prövat många instrument.
En hel del av dessa finns kvar idag medan andra är mera officiella
instrument
Jag ska nu försöka ge en beskrivning av de instrument som används på
Valla Väder
För enkelhetens skull är instrumenten fördelade på de grupper som är
listade nedan:
TEMPERATUR
Numera mäts temperaturen med en PT-100-givare. Det är den lilla blanka
lodräta pinnen mitt i bilden.
Fortfarande används termometerburen eftersom Valla Väder har kvar den
gamla utrustningen för
temperaturmätningar. På så sätt är stationen även något av ett
litet museum.
Förr mättes lufttemperaturen med
kvicksilvertemometrar i termometerburen, (se bilden).
På samma sätt mäts luftens temperatur fortfarande på många håll i
världen.
Termometern måste ju vara skyddad från solstrålning och nederbörd för
att ge rätt värde.
I buren finns även Maximum- och Minimumtermometrar som visar dygnets högsta
resp. lägsta temperatur.
Maximumtermometern är kvicksilverfylld och fungerar som de gamla
febertermometrarna,
dvs. de stannar på högsta temperaturen och måste sedan skakas ner.
Minimumtermometern är spritfylld och innehåller en glaspinne, som av
ytspänningen på spriten
dras neråt när det blir kallare och sedan stannar på det lägsta värdet.
I termometerburen finns också en Termo-Hygrograf av märket Lambrecht,
som registrerar temperatur och luftfuktighet under en veckas tid.
Pappret byts varje måndag morgon.
Till temperatur-utrustningen hör också en ventilerad Assmann-psykrometer,
ett precisions-instrument för att kalibrera temperatur- och fuktighetsmätinstrument.
På Valla Väder mäts även mimimi-temperaturen 5 cm. över markytan.
Detta värde är ofta väsentligt lägre än det som avläses i buren på
drygt 1.5 m höjd.
Ytminimumtemperaturen kan vara värdefull för att avgöra om det varit
frost på natten,
eller om det eventuellt kan vara halkrisk på vägarna.
Även jordens temperatur mäts på Valla Väder. Termometerar är
nerborrade på 20, 50, 75 och 100 cm djup.
Tack vare dessa kan t.ex. tjälens djup avgöras.
NEDERBÖRD
Standard-nederbördsmätaren är en "plåtburk" med 200
kavdratcentimeters uppsamlingsyta.
Inne i burken sitter en tratt som sommartid är tänkt att skydda mot
avdunstning. Nederbörden mäts
upp i ett mätglas och anges med 0,1 mm. noggrannhet. På vintern smälts
all fast nederbörd innan
den mäts. Nederbördsmätaren är också försedd med en konisk vindskärm,
som ska underlätta
mätningar av snö vid blåst, vilket alltid riskerar att ge stora fel.
En Hellmann-pluviograf ingår i Valla Väders nederbördsutrustning.
(Se bilden)
Det är en regnmätare som på mekanisk väg registrerar när och hur
mycket det regnar.
Även denna har försetts med en vindskärm för att kunna användas också
på vintern.
Då smäts nederbörden av en inbyggd elektrisk uppvärmningsanordning.
Några andra "icke officiella" regnmätare används också.
Dels en mätare av typ 'tipping-bucket'
som ger en impuls för ungefär varje 0,1 mm, samt en regnmätare av typen
droppräknare.
Varje droppe påstås motsvara 0,01 mm.
Droppräknarens elektrod-system är kopletterat med en optoelektrisk läsgaffel.
En enkel elektrisk nederbördsindikator av ja/nej typ används också för att
registrera nederbördstiden.
LUFTFUKTIGHET
Luftens fuktighet mäts på två olika sätt.
Dels med 'psykrometer-metoden' dvs. två termometrar varav den ena hålls
fuktig med en tyglapp
som står i kontakt med en lite vattenbehållare. (Se bilden på
termometerburen.)
Den våta termometern visar nästan alltid en lägre temperatur än den
torra.
Med hjälp av en tabell fås sedan luftens relativa fuktighet.
Det andra sättet att mäta fuktighet använder sig av något material
som ändrar sin volym
vid olika fuktighetshalter. Ofta används hårstrån till detta såsom i
termohygrografen och
hårhygrometern. De elektroniska fuktsensorerna har ännu inte testats på
Valla Väder.
VIND
Vindmätarna sitter på en 13 meter hög mast. Utrustningen består av en
skålkors-anemometer
och en vindfana av det finska märket Vaisala som främst används för mätning av 10
minuters-värden.
Även byvinden mäts med denna anemometer under 10-sekundersperioder.
Detta är egentligen
en för lång tidsperiod och ger därför i allmänhet något för låga
värden.
Även en äldre vindmätare av märket Lambrecht är placerad bredvid
termometerburen. På så sätt
går det att kontrollera att ventilationen kring buren är tillräcklig.
Denna gamla fina vindmätare erhölls
av vännerna i föreningen Väderbitarna i samband med att Valla Väder
fyllde 50 år. 
LUFTTRYCK
Lufttrycket mäts med en U-rörs kvicksilverbarometer av SMHI:s
stationsmodell.
På synop-stationer och automatiska stationer har dessa bytts ut mot elektroniska barometrar,
eftersom kvicksilver inte längre får användas.
Lufttrycket registreras också med en aneroid-barograf av det japanska märket
OTA
SOLSKEN
För att mäta solskenstiden används bl.a. en klassisk solskrivare av
Campell-Stokes-typ.
En precisions-slipad glaskula fungerar som ett brännglas vilket bränner
ett spår på
en timgraderad pappersremsa. (Se bild).
Ett elektromekaniskt instrument för soltidsmätning finns också.
Detta är egentligen en prototyp som byggdes av en forskare på SMHI.
Den består av en roterande trumma med en spalt där solen kan belysa en
fotocell.
Elektroniken är inställd så att den ska reagera för solsken.
Även en aktinometer ingår i "sol-sortimentet". Den består av
två maximumtermometrar,
varav den ena har blank kula och den andra svart. Känselkropparna är
inslutna i ett extra
glashölje för att undvika påverkan av vind och fukt. Skillnaden i uppvärmning
lär kunna ge
en uppfattning om solstrålningens intensitet, men några tabeller för
detta har inte gått att finna.
Pga. en del skymmande höga byggnader i närheten, förs inte någon
noggrann statistik över
soltimmar på Valla Väder.
AVDUNSTNING
Avdunstningen mäts med en Evaporimeter enligt Piché. Den består helt
enkelt av ett uppochnervänt
mätglas där öppningen täcks av en filterpappers-skiva. Vattnet
avdunstar genom filtret och avläses
i milliliter. Detta instrument ger enbart en relativ uppfattning om
avdunstningen. Mätaren är placerad
i termometerburen (se bild på denna), mellan stationstermometrarna, och
kan bara användas under
sommarhalvåret.
Ett annat instrument för avdunstning består av en nergrävd vattentank
(se bild). Med en
mikrometerskruvanordning mäts vattenytan på en 1/10 mm när.
Givetvis måste regnmängderna räknas bort från mätvärdena.
Även detta instrument är bara användbart under sommarhalvåret.
Avdunstnings-instrumenten avläses med c:a 10 dagars intervall och månadsvärdena
bokförs.
Numera är det knappast några stationer i Sverige som mäter avdunstningen.
Denna är givetvis en mycket
viktig faktor för vattenförsörjningsberäkningar, men numera beräknas
avdunstningen empiriskt,
vilket antagligen ger bättre resultat.
ÅSKA
För att räkna och lokalisera blixtar används ett gammalt och ett nytt
system.
Det gamla systemet består av en 90 volts (!) rörmottagare (se bild),
till vilken är kopplad en
speciell horisontell sex-trådig antenn. Apparaten erhölls som gåva från
Institutet för Högspännings-
forskning i Uppsala. Den har ingått i institutets gamla system för
blixträkning i Sverige.
Den har en känslighet på upp till 30 km och räknar både horisontella
och vertikala blixtar.
Det nya åskinstrumentet består av ett blixtlokaliserings-system av
det kanadensiska märket Boltek.
Det består av en liten kompakt antenn, ett speciellt PC-kort och
programvara.
Systemet täcker ett område på upp till 30 mils radie och ska registrera
enbart vertikala blixtar.
Både riktning och avstånd känns av och varje blixt plottas in på
dataskärmens karta så att
man lätt kan följa åskvädrens rörelser.
DATAINSAMLING
Fyra PC-datorer används på Valla Väder för mottagnings-,
mätnings- och databearbetningsändamål (se bilder).
Mätningar sköts av ett seriellt loggnings-system av märket Serad.
På mätlinan går det att
"hänga på" i stort sett obegränsat antal mätpunkter.
Detta system sköter mätning av temperatur, fuktighet, nederbördsmängd,
nederbördstid,
vindriktning, vindhastighet, soltid och åska.
Mätningar sker var 10:e sekund varefter värden för 1 minut beräknas.
Slutligen beräknas
också 10 minuters-värden, vilka lagras först på hårddisk och senare
på USB-minnen.
Datorer används också för satellitmottagning, RTTY-WEFAX och
blixtlokalisation (se resp. rubrik).
SATELLITMOTTAGNING
På Valla Väder har använts tre olika system för att ta emot bilder från vädersatelliter.
Det finns två olika typer av vädersatelliter, dels de polära som
snurrar runt jorden på
c:a 850 kilometers höjd. Det är de amerikanska NOAA-satelliterna,
som sänder bilder vi kan ta emot.
Satelliterna sänder analoga APT-bilder (=automatic picture transmission)
på c:a 137,5 MHz.
Upplösningen med detta system är c:a 4 km. Det räcker med en enkel
antenn, t.ex. kors-dipol,
för att ta emot dessa bilder.
De amerikanska NOAA-satelliterna sänder även digitala HRPT-bilder (=high
resolution picture
transmission) på c:a 1,7 GHz. Upplösningen blir 16 gånger bättre men
kräver mer avancerad
utrustning. Bland annat behövs en parabol som kan följa satelliten när
den rör sig över himlen.
Satelliterna går i en spiralformad bana runt jorden och varje varv tar
ungefär 1 tim 40 min.
Numera används enbart de digitala bilderna.
Den andra typen av satelliter är de geostationära. De befinner sig,
precis som TV-satelliterna,
på en punkt över ekvatorn. "Vår" satellit är METEOSAT som
ligger på c:a 35800 kilometers
höjd över 0-meridianen. METEOSAT sänder på 1,69 GHz och även här behövs
en parabol för att
bilderna ska bli bra. Upplösningen är naturligtvis betydligt sämre, men
i gengäld kan man få bilder
över Sverige minst två gånger i timmen. Dessa bilder går också att
spela upp som en film.
 Tyvärr
har Meteosat slutat sända APT-bilder utan sänder numera bara kodade
digitala
bilder. För detta krävs en utrustning som är alldeles för dyr för en
fattig amatör.
Samtliga satelliter sänder både visuella bilder (synligt ljus) och
IR-bilder (infrarött ljus).
De visuella bilderna går bara att använda på dagarna när solen står
tillräckligt högt,
medan IR-bilderna, som känner av temperaturskillnader, fungerar lika bra
dygnet runt.
Bilden visar den motorstyrda parabolen för NOAA-satelliterna.
RTTY-WEFAX MOTTAGNING
Fortfarande sänds en hel del "väderintressant" på kortvåg.
Via RTTY (=Radio TeleTYpe,
en ganska gammal morseliknande textsändningsmetod) kan man ta emot vädertelegram
dygnet runt. Med ett speciellt datorprogram går det också att rita väderkartor
av telegram-
uppgifterna.
Bland andra de tyska och brittiska väderlekstjänsterna sänder mycket
kartor via WEFAX
(fax-sändningar på radio). En hel del intressanta synoptiska- och
prognoskartor går att ta emot.
Det kan dock ibland vara svårt att få tillräckligt bra kvalitet på
dessa bilder.
Tillbaka till hemsidan
|
